Djungeln/ La selva
Forstasidan/ La primera pagina

Anderna/ Los Andes

Foton fran Anderna/ Fotos de los Andes

Djungeln/ La selva

Foton fran djungeln/ Fotos de la selva

Kusten/ La costa

Foton fran kusten/ Fotos de la costa

 


 

  Santa Ines

Efter att, fran Quito, ha fardats i tre bussar, vandrat over bron vid Rio Pastaza, tagit ytterligare en buss, liftat med en lastbil och slutligen tagit tva bussar var vi framme vid resans mal, Santa Ines, och langre hemifran an vi nagonsin varit tidigare.

I byn mottes vi av den 31-ariga fembarnsfadern Rafael, som var var kontaktperson. Han visade oss till en stor hydda, byggt pa for trakten traditionellt vis av djungelmaterial. Medan Ann slapade vara, med mat for en vecka, overfyllda ryggsackar, gick Rafael och Anders med varsin maschete i handerna och fyllda av manlig stolthet ut i djungeln for att skovla material till en djungelsang, som sedemera aven kom att tjana som stol, matbord, diskbank och byra. Till stort fortret for bladskararmyrorna, vars autostrada gick tvars over hyddans jordgolv, blaste vi liv i eldstaden, dar vi tre ganger om dagen kom att kampa mot fuktiga tandstickor och blot ved for att fa i oss amobafri mat.

Manga sma nyfikna barnafotter tassade runt hyddan och nagra vagade sig till och med in for att kika pa vad byns egna gringos hade for sig. Efter maten visade barnen oss var man bast badade i floden, som rann forbi precis utanfor hyddan.

Pa formiddagarna sysselsatte vi oss med att forsoka banka in "My name is..." i skallarna pa traktens barn och grannbyns ungdomar, vilket inte visade sig vara det lattaste. Vi forsokte med olika pedagogiker; lekar, katedral undervisning, tavlingar och sang, varav den sista var mest uppskattad. Pa kvallarna hangde vi vid bollplanen, dar vi forsokte imponera med vara kunskaper i basket och volleyboll.

Tre ganger gav vi oss ut pa djungeltur, en gang med Rafael till ett narbelaget vattenfall, dar Ann tog sig ett dopp, en gang pa egen hand upp langs, och stundom i, floden och en gang upp pa ett narbelaget berg, dar vi hade en vacker utsikt over byn och floden.

Enligt Rafael bodde i byn 16 vuxna personer och alldeles for manga barn, som tillhorde indianfolket Shuar. Fram till 1960 praktiserades manggifte och det var sed att hugga huvudet av sin fiende, krympa skalpen och salla den dodes hustru och dotter till sitt harem. Nu rader ecuadorianska lagar, men det var inte utan att det gick en kall kar langs ryggraden nar vi traffade pa en manlig Shuar utrustad med maschete.

Rafaels familj har en jordlott dar de bla odlar yuca, olika typer av bananer, palmhjarta, papaya, potatis och manga andra typer av rotfrukter, som vi aldrig sett forut. Vi foljde med en eftermiddag for att skorda och kom tillbaka sjoblota efter en hard kamp med en osamarbetsvillig yucapalm och en stor korg fylld med rotfrukter.

Det som gjorde storst intryck pa oss var, aven denna gang, att fa delta i familjens vardagsliv samt, i bokstavlig bemarkelse, en harig jattespindel, som slagit lager i Anders sko, och en enorm kackerlacka, som trivdes bra vid var sang. Det var intressant, men sorgligt, att hora kvinnorna beratta om sin situation, med mycket hushallsarbete, brist pa preventivmedel och darmed manga barnafodslar och risk att bli misshandlad av sin man, vilket sker utan pafoljd.

Var narvaro i byn uppfattades pa olika satt. Barnen var blygt nyfikna, en del vuxna var oppna och pratsamma, medan andra iakttog oss pa hall och fnittrade. Vid tva tillfallen kom det man, som sa sig vara representanter for byn respektive utbildningsvasendet, och avbrot var engelskundervisning, for att forklara att var narvaro inte var onskvard om vi inte hostade upp lite mer doller. Detta gjorde att vi lamnade byn tva dagar tidigare an planerat.

 

 


Den stolte djungelbonden Rafael.

  Santa Ines

Despues de habiamosido en tres buses, cruzado el puente en Rio Paztaza a pie, tomade tres otros buses y un camion llegamos al fin del viaje, Santa Ines, y mas lejos de Suecia que nunca.

En el pueblo nos recibio Rafael, de 31 anos y padre de cinco hijos. Nos acompano a una choza grande construido en un modo tipico de los indigenas shuar. Mientras Ann traia las mochilas, que estaban llenas con comida para una semana, Anders  y Rafael se fueron con dos machetes y mucho urgullo masculino a la selva para cortar unos arboles para construir una cama. Luego este mueble tambien servia como silla, mesa, fregadero y comoda. Les molestamos mucho a las hormigas, que tenian su carretera principal en el suelo de tierra, cuando hicimos un fuego en el fugon. Alli luchamos tres veces cada dia contra fosforos himedos y lenas mojados para conseguir comida sin amoebas.

Muchos ninos curiosos se acercaron la choza y algunos se atrevan adentro para mirar lo que hicieron los nuevos gringos del pueblo. Despues del almuerzo todos banamos juntos en el rio que pasaba al lado de la choza.

Durante los dias estabamos ensenando "My name is..." a los ninos de Santa Ines y a los jovenes del pueblo vecino, que no era muy facil. Probamos diferentes pedagogias; juegos, ensenanza catedral, competiciones y canto. Les gustan mas a los ninos la ultima alternativa. Las tardes jugamos balloncesto y volley con los ninos y jovenes en la cancha de la escuela. Tres veces fuimos para explorar la selva; una vez con Rafael a una cascada cerca del pueblo donde Ann se bano; una vez solos al lado de, y a veces en, el rio; una vez subimos un cerro y tomamos el foto que puedes ver aqui a la izquierda.

En el pueblo viven 16 adultos y muchisimos ninos de los indigenas shuar. Hasta 1960 se permitia poligamia y era costumbre cortar la cabeza a su enemigo, encogerla y casarse con las mujeres y hijas del enemigo. Hoy dia hay leyes Ecuadorianas.

La familia de Rafael tiene una finca donde cultiva yuca, platanos, bananas, palmito, papaya, papas y muchos otros tipos de raices que nunca hemos visto antes. Fuimos alli con la familia una tarde para sacar yuca y papas y volvimos mojados de sudor despues de una lucha dura contra una yuca grandisima y una canasta pesada de papas.

Lo que nos dejamos mas impresionar por, era cuando estabamos paricipando en la vida de la familia, y literalmente cuando dicubrimos una arana gigante en la bota de Anders. Era muy interesante, pero tambien triste, escuchar las mujeres contande de su situacion con mucho trabajo en la casa , falta de preservativos y por eso muchos embarazos.

Nuastra presencia en el pueblo genero differentes reacciones.Los ninos eran curiosos, algunos de los adultos eran abiertos y habladores, mientras que otros nos contemplaron de lejos y se rien. Dos veces llagaron hombres, que dicieron eran representantes del pueblo respectivamente la educacion, y interrumpieron nuestras clases de ingles, para explicar que nuestra preciencia no era deseable si no pagamos mas dinero. Por eso dejamos el pueblo dos dias antes que planificado. 


Utsikt over byn. Var hydda ar det suddiga bruna till vanster om floden, langst upp mot skogen.

Mirador del pueblo. Al lado del rio esta nuestra choza.