Efter att, fran Quito, ha fardats i tre bussar, vandrat over bron vid Rio Pastaza, tagit ytterligare en buss, liftat med en lastbil och slutligen tagit tva bussar var vi framme vid resans mal, Santa Ines, och langre hemifran an vi nagonsin varit tidigare.
I byn mottes vi av den 31-ariga fembarnsfadern Rafael, som var var kontaktperson. Han visade oss till en stor hydda, byggt pa for trakten traditionellt vis av djungelmaterial. Medan Ann slapade vara, med mat for en vecka, overfyllda ryggsackar, gick Rafael och Anders med varsin maschete i handerna och fyllda av manlig stolthet ut i djungeln for att skovla material till en djungelsang, som sedemera aven kom att tjana som stol, matbord, diskbank och byra. Till stort fortret for bladskararmyrorna, vars autostrada gick tvars over hyddans jordgolv, blaste vi liv i eldstaden, dar vi tre ganger om dagen kom att kampa mot fuktiga tandstickor och blot ved for att fa i oss amobafri mat.
Manga sma nyfikna barnafotter tassade runt hyddan och nagra vagade sig till och med in for att kika pa vad byns egna gringos hade for sig. Efter maten visade barnen oss var man bast badade i floden, som rann forbi precis utanfor hyddan.
Pa formiddagarna sysselsatte vi oss med att forsoka banka in "My name is..." i skallarna pa traktens barn och grannbyns ungdomar, vilket inte visade sig vara det lattaste. Vi forsokte med olika pedagogiker; lekar, katedral undervisning, tavlingar och sang, varav den sista var mest uppskattad. Pa kvallarna hangde vi vid bollplanen, dar vi forsokte imponera med vara kunskaper i basket och volleyboll.
Tre ganger gav vi oss ut pa djungeltur, en gang med Rafael till ett narbelaget vattenfall, dar Ann tog sig ett dopp, en gang pa egen hand upp langs, och stundom i, floden och en gang upp pa ett narbelaget berg, dar vi hade en vacker utsikt over byn och floden.
Enligt Rafael bodde i byn 16 vuxna personer och alldeles for manga barn, som tillhorde indianfolket Shuar. Fram till 1960 praktiserades manggifte och det var sed att hugga huvudet av sin fiende, krympa skalpen och salla den dodes hustru och dotter till sitt harem. Nu rader ecuadorianska lagar, men det var inte utan att det gick en kall kar langs ryggraden nar vi traffade pa en manlig Shuar utrustad med maschete.
Rafaels familj har en jordlott dar de bla odlar yuca, olika typer av bananer, palmhjarta, papaya, potatis och manga andra typer av rotfrukter, som vi aldrig sett forut. Vi foljde med en eftermiddag for att skorda och kom tillbaka sjoblota efter en hard kamp med en osamarbetsvillig yucapalm och en stor korg fylld med rotfrukter.
Det som gjorde storst intryck pa oss var, aven denna gang, att fa delta i familjens vardagsliv samt, i bokstavlig bemarkelse, en harig jattespindel, som slagit lager i Anders sko, och en enorm kackerlacka, som trivdes bra vid var sang. Det var intressant, men sorgligt, att hora kvinnorna beratta om sin situation, med mycket hushallsarbete, brist pa preventivmedel och darmed manga barnafodslar och risk att bli misshandlad av sin man, vilket sker utan pafoljd.
Var narvaro i byn uppfattades pa olika satt. Barnen var blygt nyfikna, en del vuxna var oppna och pratsamma, medan andra iakttog oss pa hall och fnittrade. Vid tva tillfallen kom det man, som sa sig vara representanter for byn respektive utbildningsvasendet, och avbrot var engelskundervisning, for att forklara att var narvaro inte var onskvard om vi inte hostade upp lite mer doller. Detta gjorde att vi lamnade byn tva dagar tidigare an planerat.